Egentligen skulle jag varit hos pappa nu.
Men som vanligt ringer jag mamma och ber henne hämta mig efter jobbet.
Jag vill så gärna vara där oftare, eller iaf träffa pappa oftare.
Jag har inte träffat eller pratat med honom på drygt en månad för ens idag.
Han brukar ringa någon gång ibland och fråga om jag kommer något i veckan.
Det blir alltid samma svar " jag vet inte, vi får se"
Självklart kommer jag aldrig. Jag känner mig så elak.

Jag vill inte att det ska gå ut över honom, men det blir så.
Nej, jag gillar henne inte. Har aldrig gjort och kommer aldrig att göra.
Det är inte mycket jag kan göra åt saken, inte du och inte hon heller.
Stämningen blir så pressad, jag kan inte vara mig själv. För hon kan inte acceptera det.
Det enda hon kan acceptera är sina egna barn, barnbarn och vänner.
Det som inte passar in i hennes ramar, är fel.

Snart har vi ingen kontakt alls,
snart känner jag honom inte,
snart glömmer han bort mig.

Det är inte meningen att man ska förstå texten även fast vissa gör det.
Jag behövde bara skriva av mig.

Förlåt